Om Judith Dekker, konst och konstnärskap

 

Bakgrund

Judith Dekker är uppvuxen på den holländska landsbygden och det nederländska polderlandskapet ligger som en grundton i Dekkers konstnärskap. Ofta blir det också till ett bärande material för det konstnärliga skapandet. Landskapets karakteristik består i färger och former, hur ljusets rörelse avgör vad som för stunden ska framträda och vad som ska stå tillbaka i skugga. Men vad är det då som kännetecknar detta landskap? Geometriska former, karakteristiska stolpbondgårdar som uppskjutande trekanter, åkrar, jord och lera som bildar rektangulära avlånga fält, små byar bakom skyddande vallar och kanaler som bildar streck. Olika nivåer. De mest framträdande färgerna är blått, gult, grönt, brunt och svart. Ur träskbotten, på mark som befinner sig under havsnivån, har ett artificiellt landskap skapats av människan.

 

Process

Judith Dekkers arbetssätt kan liknas vid en intuitiv process. En plats, ett material eller ett tema kan bli till det ramverk varur processen kan utgå. Processen är förbehållslös och moment eller tekniker kan upprepas i det att en tidigare fas kan ta form på ett nytt sätt i en senare fas. På så sätt kan till exempel en målning bli fotograferad och fotografiet sedan bli avmålat eller en tvådimensionell bild ges flera perspektiv eller dimensioner på en tredimensionell form av trä som sedan filmas eller fotograferas. Processen blir därmed en ingrediens inte bara i verkets tillblivelse utan den är en del av själva verket. Dekker bjuder också in betraktaren att ta del av verken i en egen process. En målad form kan vridas och vändas, öppnas eller stängas.

Upptäcka, eller avtäcka – unveil – och sedan vara kvar i känslan av att vara på väg mot något eller att vara på något. Det är något där som kanske går att upptäcka – i processen finns det en aning om vad som kan upptäckas. Det är som ett tillstånd i mellanrummet.

 

Konst

I någon mån kommer jag att tänka på Gaston Bachelards Poetics of Space. Men medan Bachelard uppehåller sig i rummet så tycks Dekker vilja undersöka dess gränser och övergången mellan olika rum. Följdriktigt består motiven ofta av dörrar, fönster, förskjutningar och öppningar av olika slag. Öppningar som ger oss möjligheten att stiga in i något annat, förändrat eller nytt. Ett nytt intryck, ett annorlunda eller förskjutet perspektiv. Men meningen är inte att vi ska komma fram till något bestämt. Istället är det just mellanrummet som ska utforskas, vad som finns dolt där i rörelsen mellan två olika rum eller tillstånd. Det diffusa mellanrummet ges ett eget uttryck. Samtidigt kan både färg och form ge intryck av att vilja dra iväg åt något nytt håll. Så bär också de omväxlande ljusskiftningarna, nivåerna och nyanserna på ett djupare budskap. För det är i ett obestämt mittemellan som vi kan finna beröringspunkter och gemenskap. I det som inte blivit fastslaget och bestämt. På så sätt tycks ljuset som rör sig och skapar skiftningar över det nederländska landskapet ha gett upphov till en idé om alla de olika perspektiv som framträder och visar en form som sedan förskjuts vidare in i något annat. Ett mångtydighetens perspektiv. I det diffusa och obestämda finns en öppning för ett annat eller någon annan. En allmänhet och gemenskap. Som när vi mediterar och släpper det egna och når fram till något som vi alla kan dela. En delad tanke grundad i alla de olika variationer som står att finna när ljuset förflyttar sig över ett landskap. Plötsligt står vi där, mitt i den där öppningen, mitt i den där möjligheten. Vad gör vi då?

 

Mona Malmström

oktober 2021